Om boken: 2008 / Stora böcker börjar ofta med något obetydligt, lite uppskattat av författaren. Det hände sig att en artonårig medicinstudent vid University of Edinburgh satte sig vid sitt skrivbord och skrev flera "läskiga historier" om otroliga händelser, gotiska herrgårdar, exotiska länder, etc. Det mest attraktiva med dessa berättelser var inte innehållet, men karaktärerna - berättaren och hans vän : Jack... Jeff... James... John(?) - berättar konfidentiellt och grundligt om de extraordinära händelser där han blev en deltagare tack vare sin vän - Tom ... Thomas... Sherlock(?). Åh, denna Tom! Välutbildad, fysiskt utvecklad, orädd, alltid patriotisk. Och hur är det med hans rökstil så att rökmolnen helt döljer hans figur, och bara hans röst låter som det delfiska oraklet! Och hans inställning till sin vän berättaren! Ungefär vid sextiden hoppade Tom upp på fötter... - Jag orkar inte mer, Jack! Ta en kofot och gå till Sassas Valley! Idag ska allt avgöras - hit eller miss! Ta med dig en revolver[1]. "Här är den! - kommer Holmes-forskaren att utbrista. "Början av Canon!" (Så här hänvisas respektfullt till de sextio berättelserna om Holmes och Watson.) Och faktiskt redan i de första berättelserna Doyle publicerade: "The Mystery of the Valley of Sassa" (Chamber's Journal, 1879) och "American History" (London) Society, 1880) - där lades grunden för verk som senare förevigade författaren. Men Conan Doyles allra första berättelse förblev okänd för läsaren fram till början av vårt århundrade, även om den komponerades samtidigt som de andra två. , och skickas sedan till Blackwoods Magazine. Vad var anledningen till publiceringsvägran, som försenades i mer än ett sekel? Med åren kan man bara göra mer eller mindre rimliga gissningar. Och den mest rimliga versionen verkar vara Owen Dudley Edwards, hedersordförande i Arthur Conan Doyle Society. I slutet av 70-talet blev Conan Doyle nära vän med sin gamla familjevän John Hill Barton, en skotsk historiker och samlare av sällsynta böcker. vid den tiden hade en förläggare John Blackwood beställt en monografi om Englands historia på drottning Annes tid och betalade ett betydande förskott. 1879 dog John Blackwood, och förlaget gick över till hans brorson Willie, som omedelbart krävde att förskottet skulle återlämnas från Barton, som var allvarligt sjuk och inte hade avslutat sitt arbete. För att betala av det var Barton tvungen att sälja sitt enorma bibliotek, vilket kan ha påskyndat hans död 1881. Till Willie Blackwoods förtjänst krävde han inte resten av skulden från Bartons änka, men han vägrade att publicera berättelsen av Doyle, en ung skyddsling till den avlidne, och lämnade inte ens tillbaka manuskriptet (i motsats till tidskriftens traditioner) ), men mot bakgrund av allt som hände verkar detta inte längre vara något utöver det vanliga. Men Conan Doyle var inte särskilt upprörd över detta. "Mina andra försök [att bli publicerade] misslyckades, men det spelade ingen roll. Efter att ha vunnit en gång uppmuntrade jag mig själv med tanken att jag kunde upprepa det", skrev han i "Memories and Adventures" 1942 överförde förlaget Blackwood and Sun sitt arkiv till National Library of Scotland, där under numret MS. 4791 fanns det 24 sidor i quarto - den fullständiga texten av berättelsen, med titeln "The Haunted Grange of Goresthorpe" och signerad Arthur Conan Doyle. Det internationella sherlockska samfundet fick reda på upptäckten av detta manuskript, som ansågs förlorat, liksom manuskriptet till en annan okänd pjäs av Conan Doyle, Angels of Darkness, från John Dixon Carrs monografi The Life of Sir Arthur Conan Doyle (1953). Det gick dock nästan ett halvt sekel innan skribentens arvingars samtycke inhämtades, och år 2000 gav Sällskapet ut båda manuskripten i utmärkta samlarupplagor med historiska och litterära förord ​​och faksimiler av de första sidorna. Och nu, 130 år efter det skriven och förlorad, 65 år efter den lyckliga upptäckten och 8 år efter publiceringen i Storbritannien av den första Conan-berättelsen